Är dom rädda? Är dom överraskade?



Jag vet inte.

Dålig Deal



Ja alltså. Man KAN ju se det som att man sparar 124 kronor. Man kan också se det som att man förlorar fem.


Jag ska snart skriva och publicera resten av krönikorna.

okej

nu har jag skrivit tre (förvisso urusla) kåserier på ungefär en halvtimme. Det kan vara så att skrivkrampen börjar ge sig. Nu ska jag sova på saken och sedan skriva några fler imorgon.

Puss på er alla.

Nummer 3

Kanske började det med en sanning. När den första personen sa det stämde det faktiskt överens med verkligheten. ”Du är bara avundssjuk”. Av någon anledning läser jag ibland unga flickors bloggar. Unga flickor som hetsbantar med piller som är tänkta för vuxna, skriver om plastikoperationer som de enligt lag ännu inte får utföra och lägger upp bilder på halvnakna kroppar som absolut inte borde solas i solarium och piercas i naveln. De här flickorna har Natascha Peyere som förebild. Natacha Peyre har sin förebild i Anna Anka och kanske behövs ingen mer förklaring till varför de är som de är.

 

Två är tjejerna pratar om att de ska göra läppinjektioner så att de får ”riktiga kuksugarläppar”. De skriver faktiskt så. Fast särskrivet förstås. De här tjejerna är 15 år och verkar vara förebilder för hela tonårssverige. De uppdaterar sina bloggar med inlägg säkert åtta gånger om dagen. De skriver om hur de super varje helg och hur mycket bättre man är än alla andra för att man har en stor blogg. Och de tjänar faktiskt riktiga, vuxna pengar på det. Yttrandefrihet när den är som sämst. De här tjejerna tar inte kritik. De vet att de är bättre än alla andra och att försöka kritisera något de gör är som att hälla vatten på en pubertal gås. ”Du är bara avundssjuk”, säger de. Jag skulle vilja träffa de här tjejerna och förklara med lätta ord så att de förstår.

-Vet du vem den tyska farbrorn Adolf Hitler var?, skulle jag fråga dem
-Ja, skulle de svara.
-Vad tycker du om honom?
-Att han var dum.
-Jaha...jag tror att du bara är avundssjuk.

Äsch, vem försöker jag lura? De vet såklart inte vem Hitler var. Han körde varken hemglassbil eller jobbade på Gina Tricot. Längre än så sträcker sig nog inte deras intressesfär.


Fotnot

Jag hoppas verkligen att ni noterar hur snabbt jag skriver krönikorna. Då inser ni att de inte är färdiga. Tänk mer på ämnet än innehållet. Tack.

Nummer 2

Min mamma hade en elev en gång. En högstadieelev. Klassens clown. Älskad av alla utom lärarna. Hans liv lekte alla dagar om året utom på utvecklingssamtalen. I den situation skämdes alla över elevens dåliga betyg. Min mamma skämdes får att hon inte kunde presentera bättre betyg. Eleven skämdes över att han inte kunde prestera bättre betyg. Elevens mamma skämdes för att hon inte hade avlat en duktigare son. Min mamma gick igenom hela listan med ämnen. Svenska – IG. Matte – IG. Historia – G. Så märkte hon en avvikelse i strukturen i Engelska var pojken på väg mot ett MVG. Det skulle i så fall bli hans första. Beskedet lättade det mörka skämsmolnet som rummet tidigare legat inbäddat i. Stämningen blev närmast uppsluppen. Munter. Inte förrän elevens mamma tagit med sin duktige son ut ur klassrummet och mot klasskiosken mot belöning såg mamma att hon hade läst fel. Eleven låg på ett stabilt G i engelska. Min mamma hade inte hjärta att erkänna sitt misstag. Men eleven som nu trodde att han var duktig i engelska började mer och mer anstränga sig på lektionerna. Hans självförtroende var på topp. Vid slutet av läsåret hade han faktiskt kämpat till sig ett MVG.

 

Nobelkommittén är medvetna om vad det kan göra med en människa när den tror att den faktiskt kan något. Genom att ge Barack Obama fredspriset visar de att vi faktiskt räknar med att han kommer att kunna avsluta de två krigen som USA för. Nobelkommittén tar till det enda knepet de kan för att förändra världen. Herr president, du vet nu att hela världen räknar med dig. Du kan. Du vill. Du ska. Och om du faktiskt klarar det kan du komma förbi mig och hämta din guldstjärna sen.

Ja, kanske gjorde min mamma fel när hon inte berättade om sitt misstag. Kanske gjorde nobelkommittén fel när de gav Obama fredspriset. Men kanske är det ändå så att Immanuel Kant hade lite rätt. Kanske är handlingen god om resultatet blir gott.


Nummer 1

Den senaste månaden har jag inte lyckats med någonting egentligen. Antagligen beror det på att jag har flyttat till en helt ny stad. I mitt hem är inredningen ihopplockad från lite olika källor. Skrivbordet har jag hittat i källaren hemma hos mamma och pappa. Byrån är min kompis mammas gamla. Soffan är från Erikshjälpen. Allt annat från IKEA. I min nya stad har jag inte fått några ordentliga rutiner. Jag har inte börjat träna och jag har inte kommit igång ordentligt med seriös, nyttig matlagning. Det blir mycket smörgåsar. Ännu mer godis. Dessutom finns det så mycket nya affärer att jag inte kan låta bli att köpa kläder. Så nu är pengarna slut och allt som finns i skafferiet är två påsar Gott&blandat, lite pasta och morötter.

 

Som tur är finns TV till min räddning. Det senaste modet på Tv-tablån, efter 90-talets vita lögner/skilda världar/nya tider och det tidiga 2000-talets Big Brother/Baren/Villa medusa, är någon har det alltid värre TV. På bästa sändningstid kan jag nu se folk som spenderar pengar som de borde betalt tillbaka för ett decennium sedan i lyxfällan. Jag kan se människor med förskräcklig inredning i ”Sveriges fulaste hem”. På bästa sändningstid kan jag få bekräftat att trots alla mina svagheter finns det någon som sitter på det tredubbla. Jag känner ingen medkänsla när jag tittar på någon-har-det-värre-TV. De får ju skylla sig själva! Genast mår jag lite bättre. Jämfört med alla dessa osunda människor är jag extraordinärt duktig. Jag har aldrig tagit ett telefonlån som de i lyxfällan. Jag har aldrig inrett med Italienska keruber i guld. Jag ser människor stora som hus i ”Biggest Loser”. Nej, jag har aldrig varit en så big loser, tänker jag. Och så tar jag en bit Gott&blandat till.


Nu ska vi leka en lek

Jag måste skriva ett kåseri/krönika till skolan. Jag har drabbats av total skrivkramp (om ni inte har märkt det på bloggaktiviteten). Det är naturligtvis en dödssynd när man är journalist. Kan man inte prestera på beställning får man faktiskt bli poet. Skrivkramp är mer klädsamt för dem.

I alla fall behöver jag er hjälp. Min tanke är att jag ska sitta vaken hela natten och skriva några exempelkåserier. Jag publicerar dem här, och om ni tycker de har potential för att bli bra skriver ni "Tuppen jag!" i kommentarfältet. Skriver ni inget så kommer jag att tolka det som att den var dålig och slänga alla. Man får rösta på flera, och allt kommer att ske anonymt.

Tänk på att jag panikskriver nu. Texterna kommer att innehålla fel och små bokstäver på fel plats mm. Har ni tips får ni hemskt gärna ge mig dem också.


Nu kör vi!


Meddelande till Maria:

Klockan 05.15 varje morgon sänds "hitta hem".




Jag hade ju i och för sig kunnat skicka ett sms.

Liten realitycheck

Behöver man mer psykisk stimulans om man går igenom sitt gamla bloggarkiv och skrattar så man kiknar? Fast tyst eftersom Sigrid sover.

Insikten slog mig nu att jag aldrig kommer bli så bra som jag var i april. Jag tror jag behöver mer ångest, det ska ju tydligen föda kreativitet. Kanske kan jag nå dit genom att titta på kändisdjungeln.


Det kanske är dåligt för mig att skriva så mycket i skolan. Min skrivarlust tar slut.


Sammanfattning av den senaste veckan

Jag vill verkligen vara snäll mot er och ge er bilder. Men att ladda upp en bild på bloggen tar ungefär tio minuter av min dators fulla koncentration. Jag förstår verkligen inte hur proffsbloggare som Kenza orkar. Här har ni Gottfrid i alla fall. Han är ute och motionslöper i höstsolen. För er som inte ser det är Gottfrid en tupp. Han är far till Kyckling-Louise som de senaste veckorna har visat sig också kommer att bli en tupp. Då får han heta Kyckling-Louis. Och nej jag har inte riktigt kommit ur den där fasen som små barn ofta hamnar i där de vill döpa saker och ting och kycklingar efter sig själva.



I helgen fyllde farmor 80 så vi åkte dit och firade. Släkten på pappas sida kan inte beskrivas med ord. Så jag försöker i stället med en hemskt dålig bild.



Efter firandet har jag umgåtts lite med David. Han hade läst en Steven King-bok och var därför ganska långt ifrån verkligheten i sina tankar. På följande bild låtsas han att han avlidit till följd av att en utomjording tränger ut ur hans thorax. Thorax är latin för överkropp. Märks det att jag är sambo med en läkarstudent?



Idag har jag kommit hem till Göteborg. Från stationen åkte jag mitt livs andra spårvagn. Tyvärr glömde jag att fota. Nu sitter jag och filar på mitt uppdrag som ska lämnas in imorgon. Jag undrar hur länge man kan vara journalist och fabulera ihop artiklar.




 I alla fall tills termin två tror jag.

Avenys Louise Lindell

Igår tog jag med lilla Sigrid på lite Champagne när Tom Joule öppnade i Göteborg. Intervjuade chefen, och det är så himla roligt hur mycket folk gillar journalister. Jag trodde de flesta bara skulle bli irriterade men nu har jag insett att man faktiskt gör folk en tjänst genom att låta dem komma till tals. Kul!

Här är resultatet av gårdagens eftermiddagsaktiviteter:
http://www.aveny.se/?page=avenews&content=read&id=134


Vi hörs snart, nu ska jag källkritiköva. Sedan ska jag långsamt börja ta mig mot Nyköping och farmor som fyller 80.

Oj vad tungt

Jag åkte till biblioteket för att möta upp en klasskamrat och plugga tillsammans. Tanken var att vi skulle hålla koll på varandra. Det gjorde vi inte, och efter 13 minuter gick vi till espressohouse och "brainstormade" i stället. Mycket effektivt. Nästan. Men väldigt trevligt och givande på andra plan. Nu ska jag läsa lasermannen  hela kvällen. Helt okej om man jämför med min sambo som sitter och pluggar celler i köket.


Vi ni vad? Låt oss öppna dörren som mitt skrivbord står mot så vi kan ta oss en titt! Hej du, Sigrid! Oj så glad hon kommer bli när hon märker att hon hamnar i bloggen!

 
Notera gärna att jag är inne på systembolagets hemsida.

 

Snart ska jag också bli seriös.


Morgon från helvetet

Det är egentligen få saker som har gått rätt nu imorse. Jag vaknade av näsblod. Det första i mitt liv faktiskt. Himla mysigt i de nytvättade lakanen. I och för sig behövde de ändå tvättas om för pappa hade tvättat de med ungefär åtta hattar mjukmedel. Han tycker att jag ska sova så mjukt som det bara går. Jag har någongång försiktigt hintat att han inte behöver ha i så himla mycket. "Äh, här snålas inte!" utropade han då, och sedan dess tvättar jag själv eller sover i smörlakan.

Morgonen fortsatte med att mitt halsband ljudligt och upprepat slog i cykelklockan. Resultatet blev att min studierektor trodde jag plingade på henne och blev jätterädd. Till saken hör att hon gick på en ungefär fyra meter bred gata. Så nu tycker hon troligtvis att jag är dum i huvudet.

Sedan kom jag fram till en skola jag är för obegåvad för att gå i och trängde mig in i en datasal jag inte hade tillträde till för att skriva ut en ansökan till ett stipendie jag inte är berättigad till. Dessutom hade jag glömt lösenordet jag knappt visste att jag hade. Och skrivaren var trasig. Och expeditionen var stängd. Och jag hade lite ont i ett knä faktiskt.

Så nu ska jag gå och lägga mig en stund och sedan vakna upp och låtsas att det är första gången idag. Så allt som kommer minna om den här morgonen kommer hädanefter att vara en ansökan till ett stipendium som jag inte är berättigad till.



Och en vettskrämd studierektor.

Börjar bli mig själv igen

Fick ett omtumlande samtal från min pojkvän igår där han berättade att hans förra flickvän är gravid. De sekunder det tog mig att inse att det inte var den flickvännen som han var tillsammans med innan mig, utan en från år tillbaka med samma namn, var väldigt obehagliga. Men den goda nyheten är att jag vet att jag inte är redo att bli mamma. Eller låtsasmamma. Och framförallt inte distanslåtsasmamma. Denna insikt kom efter timmar av mardrömmar inatt.

Nu ska jag hetsa iväg och söka ett stipendium för extra fattiga studenter. Om någon behöver det så är det jag. Jag handlade kläder för 3000 igår. Så om jag ska bo i den här stan behöver jag verkligen ekonomiskt stöd.



Vill avsluta med att tacka farfar för ekonomiskt stöd och pojkvän för enorm smidighet.

Om

Min profilbild

RSS 2.0