New Adventures of old Louise

Kanske började det med en sanning. När den första personen sa det stämde det faktiskt överens med verkligheten. ”Du är bara avundssjuk”. Av någon anledning läser jag ibland unga flickors bloggar. Unga flickor som hetsbantar med piller som är tänkta för vuxna, skriver om plastikoperationer som de enligt lag ännu inte får utföra och lägger upp bilder på halvnakna kroppar som absolut inte borde solas i solarium och piercas i naveln. De här flickorna har Natascha Peyere som förebild. Natacha Peyre har sin förebild i Anna Anka och kanske behövs ingen mer förklaring till varför de är som de är.

Två är tjejerna pratar om att de ska göra läppinjektioner så att de får ”riktiga kuksugarläppar”. De skriver faktiskt så. Fast särskrivet förstås. De här tjejerna är 15 år och verkar vara förebilder för hela tonårssverige. De uppdaterar sina bloggar med inlägg säkert åtta gånger om dagen. De skriver om hur de super varje helg och hur mycket bättre man är än alla andra för att man har en stor blogg. Och de tjänar faktiskt riktiga, vuxna pengar på det. Yttrandefrihet när den är som sämst. De här tjejerna tar inte kritik. De vet att de är bättre än alla andra och att försöka kritisera något de gör är som att hälla vatten på en pubertal gås. ”Du är bara avundssjuk”, säger de. Jag skulle vilja träffa de här tjejerna och förklara med lätta ord så att de förstår.

-Vet du vem den tyska farbrorn Adolf Hitler var?, skulle jag fråga dem
-Ja, skulle de svara.
-Vad tycker du om honom?
-Att han var dum.
-Jaha...jag tror att du bara är avundssjuk.

Äsch, vem försöker jag lura? De vet såklart inte vem Hitler var. Han körde varken hemglassbil eller jobbade på Gina Tricot. Längre än så sträcker sig nog inte deras intressesfär.

Min mamma hade en elev en gång. En högstadieelev. Klassens clown. Älskad av alla utom lärarna. Hans liv lekte alla dagar om året utom på utvecklingssamtalen. I den situation skämdes alla över elevens dåliga betyg. Min mamma skämdes får att hon inte kunde presentera bättre betyg. Eleven skämdes över att han inte kunde prestera bättre betyg. Elevens mamma skämdes för att hon inte hade avlat en duktigare son. Min mamma gick igenom hela listan med ämnen. Svenska – IG. Matte – IG. Historia – G. Så märkte hon en avvikelse i strukturen i Engelska var pojken på väg mot ett MVG. Det skulle i så fall bli hans första. Beskedet lättade det mörka skämsmolnet som rummet tidigare legat inbäddat i. Stämningen blev närmast uppsluppen. Munter. Inte förrän elevens mamma tagit med sin duktige son ut ur klassrummet och mot klasskiosken mot belöning såg mamma att hon hade läst fel. Eleven låg på ett stabilt G i engelska. Min mamma hade inte hjärta att erkänna sitt misstag. Men eleven som nu trodde att han var duktig i engelska började mer och mer anstränga sig på lektionerna. Hans självförtroende var på topp. Vid slutet av läsåret hade han faktiskt kämpat till sig ett MVG.

Nobelkommittén är medvetna om vad det kan göra med en människa när den tror att den faktiskt kan något. Genom att ge Barack Obama fredspriset visar de att vi faktiskt räknar med att han kommer att kunna avsluta de två krigen som USA för. Nobelkommittén tar till det enda knepet de kan för att förändra världen. Herr president, du vet nu att hela världen räknar med dig. Du kan. Du vill. Du ska. Och om du faktiskt klarar det kan du komma förbi mig och hämta din guldstjärna sen.

Ja, kanske gjorde min mamma fel när hon inte berättade om sitt misstag. Kanske gjorde nobelkommittén fel när de gav Obama fredspriset. Men kanske är det ändå så att Immanuel Kant hade lite rätt. Kanske är handlingen god om resultatet blir gott.

Den senaste månaden har jag inte lyckats med någonting egentligen. Antagligen beror det på att jag har flyttat till en helt ny stad. I mitt hem är inredningen ihopplockad från lite olika källor. Skrivbordet har jag hittat i källaren hemma hos mamma och pappa. Byrån är min kompis mammas gamla. Soffan är från Erikshjälpen. Allt annat från IKEA. I min nya stad har jag inte fått några ordentliga rutiner. Jag har inte börjat träna och jag har inte kommit igång ordentligt med seriös, nyttig matlagning. Det blir mycket smörgåsar. Ännu mer godis. Dessutom finns det så mycket nya affärer att jag inte kan låta bli att köpa kläder. Så nu är pengarna slut och allt som finns i skafferiet är två påsar Gott&blandat, lite pasta och morötter.

Som tur är finns TV till min räddning. Det senaste modet på Tv-tablån, efter 90-talets vita lögner/skilda världar/nya tider och det tidiga 2000-talets Big Brother/Baren/Villa medusa, är någon har det alltid värre TV. På bästa sändningstid kan jag nu se folk som spenderar pengar som de borde betalt tillbaka för ett decennium sedan i lyxfällan. Jag kan se människor med förskräcklig inredning i ”Sveriges fulaste hem”. På bästa sändningstid kan jag få bekräftat att trots alla mina svagheter finns det någon som sitter på det tredubbla. Jag känner ingen medkänsla när jag tittar på någon-har-det-värre-TV. De får ju skylla sig själva! Genast mår jag lite bättre. Jämfört med alla dessa osunda människor är jag extraordinärt duktig. Jag har aldrig tagit ett telefonlån som de i lyxfällan. Jag har aldrig inrett med Italienska keruber i guld. Jag ser människor stora som hus i ”Biggest Loser”. Nej, jag har aldrig varit en så big loser, tänker jag. Och så tar jag en bit Gott&blandat till.

Jag måste skriva ett kåseri/krönika till skolan. Jag har drabbats av total skrivkramp (om ni inte har märkt det på bloggaktiviteten). Det är naturligtvis en dödssynd när man är journalist. Kan man inte prestera på beställning får man faktiskt bli poet. Skrivkramp är mer klädsamt för dem.

I alla fall behöver jag er hjälp. Min tanke är att jag ska sitta vaken hela natten och skriva några exempelkåserier. Jag publicerar dem här, och om ni tycker de har potential för att bli bra skriver ni "Tuppen jag!" i kommentarfältet. Skriver ni inget så kommer jag att tolka det som att den var dålig och slänga alla. Man får rösta på flera, och allt kommer att ske anonymt.

Tänk på att jag panikskriver nu. Texterna kommer att innehålla fel och små bokstäver på fel plats mm. Har ni tips får ni hemskt gärna ge mig dem också.


Nu kör vi!

Behöver man mer psykisk stimulans om man går igenom sitt gamla bloggarkiv och skrattar så man kiknar? Fast tyst eftersom Sigrid sover.

Insikten slog mig nu att jag aldrig kommer bli så bra som jag var i april. Jag tror jag behöver mer ångest, det ska ju tydligen föda kreativitet. Kanske kan jag nå dit genom att titta på kändisdjungeln.


Det kanske är dåligt för mig att skriva så mycket i skolan. Min skrivarlust tar slut.

Jag åkte till biblioteket för att möta upp en klasskamrat och plugga tillsammans. Tanken var att vi skulle hålla koll på varandra. Det gjorde vi inte, och efter 13 minuter gick vi till espressohouse och "brainstormade" i stället. Mycket effektivt. Nästan. Men väldigt trevligt och givande på andra plan. Nu ska jag läsa lasermannen  hela kvällen. Helt okej om man jämför med min sambo som sitter och pluggar celler i köket.


Vi ni vad? Låt oss öppna dörren som mitt skrivbord står mot så vi kan ta oss en titt! Hej du, Sigrid! Oj så glad hon kommer bli när hon märker att hon hamnar i bloggen!

 
Notera gärna att jag är inne på systembolagets hemsida.

Snart ska jag också bli seriös.