New Adventures of old Louise

Jag inleder dagen med en tyst minut. Jag har faktiskt inlett dagen med cirka 40 vördnadsfullt tysta minuter, och det har absolut inget att göra med att jag inte har någon att prata med.

Idag kan komma att bli en seg dag. Till en början i alla fall. Sen blir det Kleerup. Och HG! Hurra för det.

Det är min gymnasielärare i svenskas fel. Hon tyckte alltid att jag satte fel rubriker på saker och ting, så varje gång vi skulle betygsprata blev det samma visa. "Det är en väldigt bra uppsats, Louise, det är det(häng nu inte upp dig på att jag antyder att samtliga mina uppsatser under gymnasietiden var väldigt bra), men jag tänker mig en annan rubrik. En fråga. Håller du inte med?" "Jo, absolut, du har verkligen rätt", höll ju jag med eftersom hon skulle sätta betyg på mig, och om det är något jag har lärt mig så är det att hålla sig på god fot med sådana personer. Därpå började gissningsleken där jag skulle gissa vilken rubrik som var den ultimata för min uppsats. Jag tror samtliga dessa samtal slutade med att jag sa att jag skulle tänka på det över helgen och leta upp henne på måndag. Hon genomskådade inte den lögnen på tre år.

Tror ni det är dåligt att inte sätta kunna sätta bra rubriker om man ska bli journalist? Jag behöver ju inte ha t-shirten med den texten på intagningsprovet, kanske. Fan, det är ju min finaste t-shirt.

Nu har jag varit och simmat i simhallen. Jag åkte dit i bil vilken min mamma körde och herre min skapare, den kvinnan kan verkligen inte köra bil. Det går inte att sitta bredvid henne utan att fasa för sitt liv.  Vid ett tillfälle gjorde hon en typiskt  olaglig u-sväng när massa mötande trafik kom farande emot oss i en rasande fart. Jag testade om jag kunde komma undan med att blunda och vänta tills det hela var över, men icke. Lilla mamma hade nämligen missat att ta ut svängen tillräckligt, varpå hon givetvis behövde backa. "Men mamma du kanske....", började jag säga i ett försök att få henne att inse att det var läge att vara lite effektiv. "HÅLL KÄFTEN PÅ DIG!", skrek mamma då. Det är alltid lika roligt när det slår slint i lilla mammas huvud. Hon är ju i vanliga fall en oerhört balanserad person. Det är bara det där med stresståligheten. Jag har aldrig hört henne skrika håll käften vid annat tillfälle än när hon kör bil, men då sker det däremot ofta. Till och med när hennes medpassagerare är tysta. En utveckling av ordförådet med kombinerad stresshantering kanske vore på sin plats.

Väl framme i simhallen skulle vi betala och gå in. "En vuxen och en ungdom?", kvittrade kvinnan i kassan.  "Jaa, då! Det stämmer precis!", svarade vi. Är man så dum att man utgår från att en 21åring är under 16 får man skylla sig själv. Jag tar inte illa upp längre, utan jag ser det som en stor personlig vinst. Det var lite hårt  första tiden i London när folk trodde att jag var tretton år gammal, men det tog inte lång tid innan jag insåg att det faktsikt är en komplimang. Det är inte direkt eftersträvansvärt att se ut som en sliten britt som aldrig andats frisk luft. För det har jag ju faktiskt gjort. Flera gånger.
Vi gick i alla fall in i simhallen och tog oss varsitt skåp, samt gick till den allmänna duschen där alla står och glor på varandra. Helt skamlöst står 20 kvinnor i en ring och tittar på varandras kroppar. jag beslutade snabbt att det skulle kännas som ett övergrepp av vara naken i denna miljö och behöll min baddräkt på. Detta medförde givetvis att jag blev mest uttittad av alla. Många tanter ville säga till mig att det där inte är riktigt schyst mot de som måste bada i samma bassäng som mig, men ingen vågade. Jag vann alltså. Väl i bassängen simmade jag bakom tjejerna i femman som hade diskutioner på sin alldeles egna intelligensnivå, exempel: "Asså. Man tror att man inte blir trött av att simma. Asså för att man inte blir svettig. men det är ju bara typ för att man är i vatten som man inte blir det. Eler?", och framför en märklig, flåsande man i simglasögon. Jag måste medge att det kändes tveksamt att simma framför en man i simglasögon. det kändes oprofessionellt av honom. Fast han hade förvisso inte heller påstått sig vara professionell.

Jag simmade i alla fall 550 meter på det där sättet, och är nu både fysiskt och psykiskt utmattad. Har dålig kondition på båda planen, så jag har lovat mig själv att börja träna mer och umgås med fler idioter. Nu är jag hemma och har ätit sushi. Jag äter så bra med pinnar nu att jag väntar på ett oficiellt erbjudande om japanskt medborgarskap. Dessutom har jag druckit Sprite...med rabarberklikör i. Tyst, jag är faktiskt ledig imorgon...också.