New Adventures of old Louise

Sitter och tittar på hitta hem. Volontären tror inte att kattungarna som hittades utanför själva sökt upp katthemmet för att de behöver hjälp. Nej, katthemmet är nämligen omringad av bilvägar, så de skulle nog inte våga korsa dem. Var det verkligen kattungarnas enda begränsning i hjälpsökandet?

Ååh, varför kan de inte lägga upp lite nya avsnitt av hitta hem på tv4 replay?! Om jag fick bestämma så skulle det finnas en tv-kanal som sände hitta hem och spårlöst dygnet runt. 23 timmar hitta hem, en spårlöst.

"Jag ser att ni har höjt priset på tonfisk."
"Ja, lågkonjunkturen drabbar oss alla"
"Oj, tonfisken också alltså?"


Ja, i alla högsta grad drabbar den påskkärringarna som inte ens hade råd att måla påskkort och dela ut när de gick runt på skärtorsdagen.

Jag är så hilma trött på att sova. Känns som att jag gjort det varje dag på sistone.


Så jag ska försöka byta ut sömn mot något annat. Jag testar att byta ut det mot att lyssna på "det snurrar i min skalle". Förstärker upplevelsen genom att kolla på videon till. Så himla bra. Jag älskar att jag fortfarande kan uppskatta Malmöiskan, trots att jag nu för tiden innehar ett skånskt medborgarskap. Eitt Skiånskt meidbourgarskaup. Har ni tänkt på att ordet "ett" låter ganska samma på skånska och ösgötska? Nehe, det skulle ju i så fall kunna bero på att ni har ett liv. Eitt lejv.

http://www.youtube.com/watch?v=QfU-4Y4_akY

Varje vardagskväll tittar jag numer på senaste avsnittet av "Hitta hem" på tv4 replay. Och jag gråter varje avsnitt. Inte så att tårarna rinner stillsamt nedför mina kinder. Nej, nej det här är verkligen storgråt. Otröstigt. Det här programet är gjort för mig. Det är så vackert och sorgligt och fint. Det berör mig extremt. Till och med mer än mitt andra favoritprgram "spårlöst". Det är ju ingen hemlighet att jag identifierar mig mer med hundar än med människor.

Försöker effektivisera mitt liv. Så jag tittar på ballar av stål på tv samtidigt som jag tittar på "spårlöst" på datorn och spelar spel på mobilen. Oj, oj, oj vad det är mycket nu!


Spårlöst förresten. Himmel vad vackert det är. Jag gråter varje avsnitt.

Guess what? Jag vill inte göra något som är "bra för förkylningen". Jag vill ju göra saker som är dåliga för förkylningen så att den försvinner. Nu ska jag alltså sola. Om jag hittar en tillräckligt stor balja och enorma mängder is så kan det bli ett isbad på det.

Det är riktigt, riktigt synd om mig idag. Mer än vanligt, faktiskt. Till råga på allt ska jag sminka Mia inför bal ikväll. Själv ska jag klä mig i förkläde och huckle och leka askungen. Jag tror bestämt att det kommer bli en GALEN lördag.

Det var tydligen jordbävning i Skåne IGEN för några dagar sedan. Jag är väldigt besviken på att jag inte fick veta detta tidigare. I så fall hade jag ju naturligtvis låtsas att jag hade känt den. Nu blev jag inträngd i ett sanningshörn eftersom personen som informerade mig om tragedin var slug nog att börja i fel ände: "Har du känt något konstigt i veckan?" Jag svarade reptilsnabbt att jag känt röklukt, för jag tänkte att det säkert är någon form av skogsbrandssäsong.

Så ingen status vunnen här inte.



För att tvärt byta ämne så är min nyvunna filosofi inför kvällen är: Fredagar är som alla andra dagar fast med bättre TV. Den här förkylningen verkar inte ha vett att veta när den ska ge sig.  

Jag blir bara sjukare och sjukare för varje timme. Nu är det dags att visa förkylningen vem som bestämmer, tror jag. Ska gå till gymmet, sedan ut i solen och på det en riktig kalasfylla ikväll. Då ska den nog inte vara så katig sen.

Varför är det ingen som kan känna skillnad på olika typer av fågelsång längre? Alla människor över 40 vet exakt vilken fågel som sjunger under skogspromenaden. Dessutom kan de namn på alla blommor. Jag kan knappt skilja en uggla från en fiskmås (sångmässigt alltså). Jag vet att det finns någon fågel som sjunger "snällamammafår jag gåpåbio!". Det minns jag från lågstadiet, men vad den heter...näe... biofågel kanske. Däremot skulle jag kunna skilja Vanessa Hudgens från Miley Cyrus om de så bar burka. Tilläggas ska också att jag aldrig har sett någon av deras filmer.

Det är väl helt enkelt min generations lott. Kändisar, pengar och skvaller istället för fågelsång, löv och blommor. Lite vidrigt.
Här är en silltrut, helt utan kändisstatus. Dock lite mer efter detta blogginlägg såklart.

Mamma: "Om jag bara hade ett barn, så skulle jag vilja att det var som du. Om jag hade flera skulle jag nog vilja att båda två var som Johan."
Jag:  "Men... nu har du ju flera."
Mamma (eftertänksamt): "Jaa.."


Spelade sårad någon sekund, men can't say that I blame her. Jag har varit otroligt jobbig i mina dagar. Fast jag har aldrig rymt iväg med en motorcykelman eller injicerat heroin i parkeringshus, som så många andra barn gör. Det borde väl vara värt något i alla fall?

Det här med alla människor som säger att "de är bara avundsjuka" när de eller någon annan får kritik. Framförallt är detta fenomen väldigt förekommande bland unga bloggerskor.

Jag undrar nu: Vad är det för pajas som har kommit på den tanken? Någon enstaka gång kanske det rör sig om avundssjuka, men ofta inte. Ibland är det bara ren och skär elakhet som får folk att skriva illasinnade kommentarer och säga tarvligheter. Allra oftast är det bara sanningen. Mitt egna motiv när jag kritiserar människor är uppfostran. Jag vill förändra underbegåvade människor så att världen blir lite bättre. Det har visat sig vara svårt, men jag fortsätter min mission. Och det är inte på grund av avundssjuka. Lär er det nu.

Varför tror alla som jag berättar för att jag ska åka och jobba en vecka i Tyskland (för att tjäna lite snabba pengar) att jag ska sälja mig? När jag dessutom har förtydligat upprepade gånger att jag inte är till salu. Det vore ju som att jag skulle påstå att alla som åker en weekend till Amsterdam gör det för att röka braj. Vilket de i och för sig gör, men det hör inte hit. Min slutpoäng är att det finns så mycket sjuka människor.

Jag är också sjuk! Sängliggande och döende i förkylning. Därför tar jag mig friheten att åka bil runt i Lund och uträtta mina ärenden. Ja, okej, jag åker alltid bil runt i Lund och uträttar mina ärenden. En typisk sak som jag kan/borde skämmas över. Men bilen är ju en så stor del av mig! Jag vet inte hur man visar kärlek eller får kompisar förutom att skjutsa människor i bil. Dessutom är det ju så kul att köra på kullersten.

Jag kan inte begripa att jag för andra gången på ett halvår har tagit fram en diskett och försöka spara på. Louise: Moderna datorer HAR INTE DISKETTFACK.

Inte för att jag kan begripa varför, det förefaller mig ju så praktiskt med diskett, men det finns säkert någon snillerik tanke bakom. Nu ska jag komma på något snillerikt användningsområde för alla mina disketter. Prydnad? Glasunderlägg? Gräva ner till framtidens arkeologer? Spara i tio år och sedan sälja till museum?

Så, seriöst nu, vad är det där USB som alla pratar om?

Är det bara jag i min ålder som får en stor kasse när jag handlar receptbelagda mediciner på apoteket? Jag visste inte att de existerade förrän igår. Skulle kunna bero på att jag inte är över 60 år. Det fina med historien är att jag tydligen har 75% rabatt på alla receptbelagda mediciner. Nu gäller det bara att hitta någon snäll, korrupt läkare och så kan vi tillsammans stryka runt högstadieskolorna och sälja tradolan. Så kan staten sitta där med lång näsa och ångra att jag inte fått något sommarjobb. Inte för att jag har sökt, men du fattar princien. Jag kunde ha gjort. Eller äh.


Nej du, nu ska jag åka och skriva ut 20 kopior av en uppsats som jag inte står för. No news there, det är inte så mycket jag står för här i världen. Speciellt inte min nya pojkfrisyr. Fan, jag måste komma på ett bra sätt att signalera till världen att det här är inte jag, det är bara en frisyr som egentligen är helt orelaterad till mig.

1. Min stora bror fyller bara år i 32 minuter till. Ska skjuta upp gratulationen bara en liten stund till.

2. Om du vill se människors värsta sidor: spela paketleken med dem. Vilken girighet. Vilken egoism. Vilken hets. Vilken tråkig stämning. Det var jättekul, kanske för att jag var värst av alla.

3.  Jag har varit riktigt gay idag. Klippt pojkfrisyr och köpt skogshuggarskjorta. Vet inte riktigt vad som hände. Dessutom har jag tränat för mycket, väldigt mycket kött på mig nu. Ska aldrig mer höja vikterna på gymmet.

Som vanligt är det inte personen på bilden som har skrivit brevet.

M: Varför står du alltid precis innanför dörren och lurpassar när jag kommer hem, och skrämmer livet ur mig när jag öppnar?
P: För att du ska bli rädd.

Jag skulle skicka brev. Jag hade två adressrader att fylla i.
 Antagningen
833 82 Strömsund

Tror du jag skrev rätt? Det trodde jag också tills jag var framme vid brevlådan med frankerat kuvert efter en tämligen lång promenad. "Antagligen, 833 82 Strömsund´" stod det på kuvertet. JAg skrattade till så smått och postade därefter. Det kommer fram ändå. Antagligen. I princip är det dock väldigt kul. Hoppas postmannen uppfattar det som att jag inte visste riktigt vem jag skulle skicka till, men ANTAGLIGEN bor personen i fråga i postzon 833 82, Strömsund.

Nästa gång ska jag skicka till "Typ 582 45 Linköping". Och rubriken, den passar in på något konstigt sätt. Det krossar mig eftersom jag kanske inte kommer in på någon utbildningen, men tills motsatsen bevisas så var det jag som vann genom att vara rolig, och utifrån detta kunna skriva ett roligt blogginlägg. Kanske det roligaste du läst. Eller är det jag som har svårt att vara nyanserad nu?




Eller så var det bara en skön textrad av M Krunegård.

Har är listan över mina kroniska sjukdomar (i urval) som jag ska skicka till försäkringsbolaget:

 - Crohns sjukdom. vilket visar sig i mage, hud och leder. Äter bromsmediciner tre gånger per dag och tar kortison mot utslagen. Fick reda på här om dagen ifrån en folder att mina ledbesvär beror på crohns. Den där foldern är min nya bibel. Inte mordbibel dock, det vet jag ju inte vad det är.
- Takykardi. Mitt hjärta slår för snabbt ibland, vilket känns obehagligt och roligt på ett skrämmande sätt. Detta hände mest i yngre år, när jag inte tillbringade 90% av dygnets timmar i sängen, utan hade skola och liv att sköta. Detta behöver inte medicineras, det är övergående och ofarligt. Det känns lite som att vara stenad, vilket jag förresten aldrig har provat.
- Tinnitus. Piper och brummar. Simple as that. Folk brukar fråga om någon läkare har konstaterat det. Jag brukar svara att dt nog inte behövs. Det har pipit sen jag var tolv, det finns inga mediciner. Vad ger det?
- Dövhet. Jag hör inget, tyvärr. Det innebär problem. Funderar på hörapparat men undrar hur det skulle mottagas i samhället. Pappa vill att jag ska köpa en lur vilken jag ska trycka upp i ansiktet på folk och vråla: "VA SA?". Inget är bestämt ännu. Vet inte vad de där lurarna kostar.
- För kort ögonmuskel. Detta leder till att jag inte kan titta i olika riktningar, främst uppåt. Det går tydligen att operera bort, men då skulle jag ju inte kunna gör lika fula grimaser. Mamma trodde att jag var efterbliven när jag var liten på grund av mina märkliga ögon. Det kanske inte var så snällt. Fast det kanske inte heller var så omtänksamt av bebislouise att göra cp-ögon så att mamma fick skämmas.
-För hög hålfot. Det här är väl inte direkt medicinskt journalfört. Men fult.
-Solallergi. Behöver du verkligen att jag förklarar att det är en allergi... mot sol?
-Psykisk svaghet. Äh, lider jag ju inte av, men det såg snyggt ut i listan. Eller snyggt och snyggt. Jag hade väl inget annat att skriva bara. Ville skoja kanske. Nu skrev jag det hur som helst.
-Ytlig sömn. Jag sover aldrig djupsömn, vilket leder till att jag alltid är trött. Det här är en egen diagnos så den får nog inte vara med på listan egentligen.
-Överkänslighet. Jag har en diagnostiserad sjukdom som jag inte går in vidare på. Ni får kika i min journal. Får ni ju inte! Den är ju privat! Men oroa er inte, jag medicinerar den.
- Magkatarrer. Ibland får jag magkatarrer som en gång ledde till magsår. Då brukade jag undra om man skulle kunna sluta äta och bli självförsörjande. Ja, alltså eftersom man får in sitt eget blod i magsäcken så borde man ju kunna tillförskanska sig näring ifrån blodet. Dock testade jag aldrig. Det får bli nästa gång. Omeprazol heter medicinen som jag äter mot det.
-Spänningshuvudvärk. Tydligen spänner jag nacken när jag sover. Mot det äter jag en muskelavslappnande medicin.
-Skolios. Jag har en krökning av ryggraden, som dock är markant lägre än 30 grader. Operation är därför verkligen inte aktuellt. Men det gör så att jag inte kan sova på vilka underlag som helst och sådär. Får ont i ryggen av att ligga ner så ibland måste jag stå upp en stund mitt i natten. Detta diagnostiserades av en ryggläkare (Ja, ja det heter något finare på läkarspråk) som chockerades över att det aldrig upptäckts tidigare. Jag har strechövningar som jag ska göra, men det gör jag ju såklart inte. Har till och med glömt dem. Kom inte och säg att du skulle orka.
-Koncentrationssvårigheter. Mamma har sagt hela mitt liv att jag har en släng av damp. Kan inte säga att jag tror annorlunda. Åtgärdas med rejäla hörselskydd och neddragna persienner. Klarar inte av så mycket intryck. Kan till exempel inte cykla och lyssna på musik samtidigt.
-Tandställning. Det där var väl lite desprerat. Det kan väl aldrig räknas som en sjukdom? I synnerhet inte om man inte använder den.

Förutom de där småsakerna är jag väl en ganska frisk tjej. Någon enstaka metallplatta som sitter fast i tandköttet och kanske någon liten fobi bara. Smågrejer.



Vill avsluta med att tacka Gud och socialistiska Sverige för högkostnadsskydd.

Efterlyst på tv3. Leif GW maler på om någon form av "mordbibel" som har håller på att skriva. Ett livsverk tycks det, eftersom han har hållt på i åratal. Jag kan inte ens tänka mig vad en mordbibel är. Hur mycket jag än försöker. Det verkade som att det skulle innehålla tips om något. Det här kräver lite undersökning känner jag. En snabb googling ger inga intressanta träffar. Jag antar att jag får ge mig till tåls tills denna mordbibel kommer ut om ca 40 år. Ska skriva in små påminnelser i kalendern så jag inte glömmer bort att hålla utkik.

Min gamla lärare Henrik brukar tipsa oss så smått om vad vi ska skriva in i kalendern. Exempelvis juni 2015: Kina blir demokratiskt. Det har han läst i en artikel.

Nu tipsar Hasse Aro om att vi ska titta på singing bee i helgen. Passar det verkligen ihop med efterlyst? Är inget i världen bara utpräglat mörkt längre?

Idag har vh haft vår sista föreläsning med Henrik. Bara det kändes väldigt, väldigt sorgligt. Sedan berättade han att det är hans sista föreläsning någonsin. Han som inte kan vara en dag över 105! I alla fall drog en sådan enorm sentimentalitet över gruppen att det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Clara tyckte det var sorgligare än att små barn dör i Irak, sa hon. Sista kvarten av föreläsningen ägnades dock åt att Lowam fick ägera lärare när Henrik gick ut och rökte. Sedan kom han in och fattade ömt mina händer, på vilket han berättade att ingen skulle sakna mig om jag dog. Detta är faktiskt helt sant. Jag vet att jag ljuger mycket, men det här är sant. Det var också lite sorgligt, fast inte lika som att Henrik Hermeren slutar efter 41 år på statsvetenskapliga institutionen. På något sätt känns det som att världen har förlorat  mycket, mycket idag.

Jag har tittat på en dokumentär om svarta dahlian i en timma. Sedan talar de om för mig att fallet aldrig löstes! Vilken besvikelse. Jag blir galen på sånt där. Kan de inte bara hitta på ett slut? Vem skulle veta att de inte hade svaret? Inte jag i alla fall. Däremot har jag fått veta att hon inte skötte sin hygien och att hon var hermafrodit och inte hade några vettiga könsorgan. Stackars tjej som blev mördad och uthängd i medierna. Då fick ju alla veta att hon inte skötte sin hygien och att hon var hermafrodit och inte hade några vettiga könsorgan. Tydligen var hennes tänder ruttna också. Låt oss lära oss av det här. Vi vill ju inte bli påkomna med massa pinsamheter efter vår död. Så duscha och borsta tänderna. Raka benen också, annars kommer du få höra både ett och annat upp till sextio år efter ditt frånträde ur denna värld.

Jag har faktiskt sett filmen svarta dahlian. Dock utan ljud eller text. Jag undrar vad den handlade om.

Jag har också saknat våra små stunder här framför datorn där jag berättar om mig själv och du lyssnar utan att ha någon möjlighet att säga emot. Eller klaga när jag börjar meningar med men. Kan du väl i och för sig göra i kommentarerna men det orkar/vågar du inte. Så väl känner jag dig.

Dessvärre får vi båda längta en liten stund till, jag måste nämligen spendera fem-sex timmar på gymmet för att avfetta mig från crêpes och liknanade som blev en del av mig under Parisresan. Ikväll däremot ska jag skriva massor. Säkert sju inlägg. Äh, inte sju. Men du fattar. Däremot lovar jag ingen speciell nivå på inläggen, har lite dålig inspiration just nu. Jag får väl titta på familjen annorlunda så att jag har något att spy galla över något. Usch, nu blev jag arg av bara tanken. Vi hörs!