Nummer 1
Den senaste månaden har jag inte lyckats med någonting egentligen. Antagligen beror det på att jag har flyttat till en helt ny stad. I mitt hem är inredningen ihopplockad från lite olika källor. Skrivbordet har jag hittat i källaren hemma hos mamma och pappa. Byrån är min kompis mammas gamla. Soffan är från Erikshjälpen. Allt annat från IKEA. I min nya stad har jag inte fått några ordentliga rutiner. Jag har inte börjat träna och jag har inte kommit igång ordentligt med seriös, nyttig matlagning. Det blir mycket smörgåsar. Ännu mer godis. Dessutom finns det så mycket nya affärer att jag inte kan låta bli att köpa kläder. Så nu är pengarna slut och allt som finns i skafferiet är två påsar Gott&blandat, lite pasta och morötter.
Som tur är finns TV till min räddning. Det senaste modet på Tv-tablån, efter 90-talets vita lögner/skilda världar/nya tider och det tidiga 2000-talets Big Brother/Baren/Villa medusa, är någon har det alltid värre TV. På bästa sändningstid kan jag nu se folk som spenderar pengar som de borde betalt tillbaka för ett decennium sedan i lyxfällan. Jag kan se människor med förskräcklig inredning i ”Sveriges fulaste hem”. På bästa sändningstid kan jag få bekräftat att trots alla mina svagheter finns det någon som sitter på det tredubbla. Jag känner ingen medkänsla när jag tittar på någon-har-det-värre-TV. De får ju skylla sig själva! Genast mår jag lite bättre. Jämfört med alla dessa osunda människor är jag extraordinärt duktig. Jag har aldrig tagit ett telefonlån som de i lyxfällan. Jag har aldrig inrett med Italienska keruber i guld. Jag ser människor stora som hus i ”Biggest Loser”. Nej, jag har aldrig varit en så big loser, tänker jag. Och så tar jag en bit Gott&blandat till.
Tuppen ja! Jag håller med om allt utom att byrån har varit din kompis mammas.
